 |
Att ta etiken i egna händer
Ett anspråkslöst förslag riktat till svensk radio och teve
Pressens Tidning 12/2002, 020822
Det är och förblir osmakligt att staten, genom myndigheten Granskningsnämnden för Radio och TV, vars ledamöter tillsätts av regeringen, ägnar sig åt att granska och bedöma journalistik i etermedierna. Det svär mot Sveriges unika tradition av yttrande- och tryckfrihet.
Den historiska bakgrunden är att staten länge upprätthöll ett radio- och tevemonopol. Under det systemet måste staten själv garantera att programmen var sakliga och opartiska och att människor som kände sig kränkta av radio eller teve hade någonstans att klaga. Den tekniska utvecklingen ledde till monopolets död. Men Granskningsnämnden lever.
Sannolikt står vi inför ytterligare ett systemskifte orsakat av den tekniska utvecklingen. Än förbehåller sig staten rätten att bestämma vilka, förutom staten själv, som skall få sända radio- och teveprogram från marken. Den digitala tekniken, som kan rymma betydligt fler sändare på ett givet frekvensutrymme, kommer att förpassa också de statliga sändningstillstånden till historiens sophög. Eftersom de statliga sändningstillstånden är förutsättningen för Granskningsnämndens verksamhet, kommer den att vandra samma väg.
Men också på en avreglerad radio- och tevemarknad måste människor ha någonstans att vända sig med klagomål mot programmen. Den svenska pressen har snart 100 års erfarenhet av sådan s k självreglering. Det nuvarande systemet med två frivilliga och fristående organ för upprätthållande av god publicistisk sed - PO och PON - har funnits i 33 år. Självklart skulle de erfarenheterna kunna ligga till grund för självreglering även av etermedierna.
Pressens självreglering är villkorslös. Det skulle ett liknande system inom radio och teve inte kunna vara. Det finns ett EU-direktiv från 1989 för "sändningsverksamhet för television" (89/552/EEG) som Sverige givetvis måste respektera. Det säger att en stor del av programmen skall vara europeiska. Där finns förbud mot tobaksreklam, regler för alkoholreklam och stadgar om skydd för barn mot program med våld och sex.
Och så föreskrivs rätten till genmäle.
Det intressanta är att rättelser och genmälen förekommer mycket oftare i den svenska pressen, där åtagandet är frivilligt, än i SR, SVT och TV4 där det är svensk lag, jämlikt EU-direktivet. Pressen har en generös inställning till rättelser och genmälen. Den håller dessutom på att bli ännu generösare. Men i etermedierna är praxis restriktiv. Jag vet. Numera är det med skammens rodnad på kinderna som jag tänker på alla gånger jag som programmedarbetare i SVT och SR varit med om att avvisa önskemål om rättelse eller genmäle.
En statlig myndighet som upprätthållare av god publicistisk sed i radio och teve är alltså ingen garanti för att människor som råkat illa ut i programverksamheten får moralisk upprättelse av det slag som är jämförelsevis lätt att få i pressen.
Hur skall man då göra med saklighet och opartiskhet? De föreskrivs i sändningstillstånden. Tidningarna avgör däremot själva om de vill vara sakliga och opartiska. Det finns inget förbud mot att vara osaklig och partisk i pressen.
Ändå: den tidning som i nyhetsrapporteringen är osaklig och partisk riskerar att bryta mot de pressetiska reglerna och inte leva upp till kravet på en ansvarig hållning inför den publicistiska uppgiften. Den tar också en kommersiell risk.
I debatter och på ledarsidor råder däremot inte något krav på opartiskhet. Det finns mängder av program i radio och teve där det inte heller råder. Både etermedierna och pressen strävar efter att i den totala verksamheten spegla många olika ståndpunkter. Skillnaden är att en tidning som företag kan ta ställning. Det kan inte etermedier med sändningstillstånd från Sveriges regering.
De publicistiska idealen och synen på sanning och rättvisa (som är vackrare ord för saklighet och opartiskhet) är likartade, nej faktiskt identiska! Detta trots att de upprätthålls frivilligt i pressen men är föreskrivna i etermedierna.
Oöverstigliga hinder för självsanering i radio och teve finns således inte. Dock kan man inte räkna med att staten kommer att ta första steget för att avskaffa det nuvarande regleringssystemet. Allt hänger på radio- och teveföretagen själva.
Hittills har de inte uppträtt annat än välartat och vattenkammat inför staten. Önskan om förnyat sändningstillstånd och, i de statliga programföretagens fall, större ekonomiska anslag, stimulerar till lydnad. Kanske känns det också bekvämt för ett programföretag att vara befriad från en del av ansvaret? Ytterst är det ju regeringen som genom sin granskningsnämnd fastslår huruvida programmen är sakliga och opartiska och ser till att människor som kränks eller på annat sätt behandlas illa i programmen får upprättelse.
Initiativet till ett frivilligt system för upprätthållande av god publicistisk sed i radio och teve måste komma från radio- och teveföretagen själva. En tydlig PO-funktion och en nämnd fristående från såväl programföretagen som staten vore en god lösning. Förebild och praktisk erfarenhet finns som sagt. Ett sådant system kunde med fördel ägna mer uppmärksamhet än det nuvarande åt människor, som blir personligen kränkta i ovarsamt producerade radio- och teveprogram, och mindre åt triviala sakfel.
Det ligger i programföretagens eget intresse att inte stå handfallna den dag då de nuvarande regleringarna börjar knaka i fogarna. Då måste de trovärdigt kunna visa att de kan ta ansvar. Det skulle befordra såväl publikens förtroende som den journalistiska självkänslan och programkvaliteten.
Jutterström, Söderberg, Scherman: Hugg i!
OLLE STENHOLM
|
|
|
|
|
|
|
|
|
