 |
Sök sanningen! Var rättvis! Visa medkänsla!
Management Magazine 5/2002, 021003
Att äga trovärdighet är att vara värd förtroende. Förtroende förutsätter ett subjekt och ett objekt. Subjektet bedömer och objektet blir bedömt. Utan trovärdighet inget förtroende. Det centrala begreppet är "värde". Förtroende kan bara uppstå om det finns en grundläggande värdegemenskap mellan subjektet och objektet. Det måste finnas övergripande ideal som båda anser värda att sträva efter.
I journalistiken är de värdena sanning, rättvisa och medkänsla. Den journalistiska etiken är alltså inte unik. Den innehåller samma element som den allmänmänskliga etiken. Även om få människor lyckas helt, försöker de flesta av oss i vårt vardagsliv ändå efter bästa förmåga förverkliga idealen sanning, rättvisa och medkänsla. I medievärldens etik är dessa värden praktiskt anpassade till en journalistisk arbetsprocess med en journalistisk slutprodukt.
De tre begreppen är så alldagliga att det kan förefalla onödigt att definiera dem. Ändå kan definitionerna med litet filosofiskt nit göras oerhört komplicerade. Jag skall försöka avstå från det. Om inte av andra orsaker, så åtminstone av det skälet att jag saknar filosofiskt nit.
Sanning innebär att de utsagor som görs i en journalistisk produkt skall vara kontrollerbart sanna, så långt nu kontrollerbarheten sträcker sig, vilket inte alltid är så långt.
Rättvisa är att låta dem komma till tals, som personligen berörs av det som publiceras. Detta utan hänsyn till vilka sympatier eller antipatier som redaktionen eller den enskilde medarbetaren hyser.
Medkänsla visar den redaktion som tar hänsyn till människor, vilka av ett eller annat skäl, på ett eller annat sätt, är svaga och befinner sig i underläge.
Den som vänder sig till en läsekrets eller en publik med resultatet av sina journalistiska ansträngningar får varje gång sin trovärdighet prövad på nytt. Utfaller prövningen gynnsamt kan med tiden ur trovärdigheten växa förtroende. Det tar kanske år av professionella mödor. Att upplösa värdegemenskapen och förstöra förtroendet kan däremot gå i ett nafs.
Som PO tar jag emot och bedömer anmälningar mot publiceringar i periodisk skrift (publikation som utkommer minst fyra gånger om året) som anmälaren känner sig personligen kränkt eller på annat sätt förfördelad av. Det innebär att jag har till yrkesuppgift att fördjupa mig i publiceringar som i ett eller annat hänseende brister beträffande de nämnda tre idealen. Ej sällan hänger brott mot alla tre organiskt samman i en och samma publicering.
Brott mot sanningen kan vara av banal karaktär och innebär inte nödvändigtvis att någon tar skada av det. Det är fel som ofta lätta att rätta till. Men vissa artiklar som anmäls till PO ger vid läsningen en överdrivet postmodernistisk upplevelse. Man förflyttas till en värld där inga absoluta sanningar existerar. I stället är allt vagt, undflyende, ogripbart. Man vadar i journalistisk gelé. Sanningen finns bara i betraktarens eget öga, om ens det, och definitivt inte i skribentens penna.
Det enda som är riktigt tydligt är det professionella tillkortakommandet. Det handlar om osystematisk faktainsamling, oklar disposition, dåligt språk. Sådana publiceringar kan skada människor. Den som publicerar har givetvis inte den avsikten. Men aningslöshet är i journalistiken liksom i andra sammanhang ödesdiger.
Ett skäl till att sanningsidealet i svenska medier sviks är så vanligt att det närmast antar karaktären av systemfel. Det är dålig källkritik. Det finns en villighet att återge uppgifter av sensationellt slag utan att göra de mest elementära prövningar av sanningshalten.
Om en tidning erhåller en artikel från Gert Fylking, där denne skriver att Christer Pettersson för honom erkänt att han mördade Olof Palme, krävs inte en historieprofessors källkritiska skolning för att som redaktör ställa sig några enkla frågor om såväl primärkällans som sekundärkällans trovärdighet liksom om bådas eventuella avsikter. Det gjorde inte Expressen och det var illa nog.
Ännu mer illavarslande var att hela mediesverige likt en galopperande buffelhjord gav sig av i samma riktning. Erfarenheten visar att i sådana har fall tar det ca 48 timmar innan den journalistiska eftertankens kranka blekhet infinner sig. När det väl skett gjorde buffelhjorden helt om och galopperade i motsatt riktning.
Allmänhetens brukar anta att förklaringen till dålig källkritik och svek mot sanningskriteriet är viljan att sälja lösnummer. I fallet Fylking-Pettersson tycks det stämma. Expressen lät ju triumferande meddela hur många lösnummer som såldes just den gången. Men bristande källkritik förekommer också i medier som inte säljer ett enda lösnummer. Orsaken torde nog så ofta vara den fullt legitima journalistiska ambitionen att bli uppmärksammad. Titta, gott folk! Lyssna, gott folk! Läs, gott folk! Här kommer nåt ni inte hade en aning om! Journalister som inte drivs av viljan att bli uppmärksammade bör söka sig ett annat jobb. Men ambitionen att väcka uppmärksamhet får inte gå ut över källkritiken och sanningen.
Tyvärr kan jag inte värja mig mot den litet cyniska reflektionen att dålig källkritik understundom inte beror på oförmåga utan på ovilja. Oavsett vilket blir följden att trovärdigheten undergrävs. Förtroendet lyser med sin frånvaro. Värdegemenskapen uteblir mellan den som läser och den som publicerar.
Den vanligaste bristen beträffande publicistisk rättvisa är att någon, som borde ha fått komma till tals, inte har fått det. I många fall kräver trovärdigheten inte bara att en berörd person får ge sin syn på det hon är berörd av. Den kräver också att det sker i samma publicering, inte dan därpå eller veckan därpå. Ett ämne kan beskrivas på ett sätt som är sant på ett plan men ändå tendentiöst och därför orättvist. Inte minst kan själva språket vara insinuant och därmed också orättvist.
Samtidigt är det viktigt att notera att rättvisa i medierna inte handlar om millimeterrättvisa och samma rättvisa för alla. Den som saknar makt och har svårt att komma till tals måste behandlas med en ömsint respekt som inte behöver komma t ex Göran Persson, Antonia Axelsson-Jonsson eller Peter Forsberg till del.
Jag är mer bekymrad över brister i medkänsla. Det är som om redaktioner ibland bar på en kollektiv känslokyla, en oförmåga till empati, som nästan antar karaktären av moraliskt handikapp. Det kan röra publicering av integritetskänsliga uppgifter om extremt försvarslösa, identifierbara individer, inte minst barn. Det kan handla om bildpubliceringar där igenkännbara personer visas upp i djupt tragiska eller förnedrande situationer.
Man kan undra varför ingen vid desken höjt rösten och utbrustit: - Vad är det vi håller på med? Kan vi rättfärdiga det mänskliga lidande som publicering av den här bilden medför? Är allmänintresset värt den skadan?
Brister i sanning och rättvisa är långtifrån omöjliga att reparera. Det handlar om att förbättra den professionella standarden, att skapa en redaktionell kultur som får medarbetarna att tillvarata sanningen och rättvisan i sin dagliga journalistiska gärning. Men när medkänslan brister hotar en djupare förtroendekris. Det är mindre en fråga om professionell kompetens och mer en fråga om vilket moraliskt imperativ var och en, som deltar i den publicistiska processen, bär inom sig själv. Det handlar om att visa civilkurage i en arbetsplatskultur som sopar empatin under mattan.
Nu menar jag inte att trovärdighet och förtroende för journalistik bara är en fråga om moral. Det är också en fråga om materiella förhållanden. Alla medier har kostnadsproblem. De flesta av dem har också intäktsproblem, inte minst just nu. Det leder till krav på att producera mer med mindre resurser. Det kan ske på många olika sätt. Ju trivialare journalistik desto billigare. Insamlingen av material blir lättare. Mindre krav ställs på journalisterna. Trivialare journalistik är vulgärare journalistik. Mer Anna Nicole. Mer som förströr, mindre som berör. Mindre som upplyser i ordets sanna bemärkelse.
Självklart skall medierna tillgodose mediekonsumenternas behov av förströelse. Men ingen kan mer än en kort tid livnära sig av bakelser i stället för bröd. Mediernas värdegemenskapspakt med sina läsare, tittare och lyssnare beseglas ej med verklighetsflykt. Den fordrar verklighetsorientering och fördjupad kunskap om tillvaron.
Vad det förenklade och pessimistiska scenariot ovan tecknar är ett växande relevansproblem i dagens journalistik. Minskad relevans som svar på marknadens utmaningar. De medier som inte tar det problemet på allvar kommer i det långa loppet att förlora sin trovärdighet. Mitt råd till dem som verkar i dagens medievärld (på dagens mediemarknad) är därför:
Sök sanningen!
Var rättvis!
Visa medkänsla!
Det skänker trovärdighet. Utan trovärdighet inget förtroende. Utan förtroende ingen överlevnad.
OLLE STENHOLM
|
|
|
|
|
|
|
|
|
