 |
Nio slutsatser av Fichteliusaffären
Pressens Tidning 1/2003, 030116
Med Fichteliusaffärens utbrott ett par veckor bakom oss - i nyhetssammanhang ett hav av tid - kan det vara dags att dra några slutsatser:
1. Att spela in en statsministers kommentarer till tidens politiska skeenden medan de sker och sända dem några år senare är en god journalistisk idé. Hög spontanitet, inga möjligheter att med facit i hand lägga orden till rätta. Det kan bli en lysande programserie.
2. Journalistikens livsluft är offentlighet. Av konkurrensskäl mörklägger redaktioner understundom totalt pågående projekt före publiceringen. I det här fallet fanns inga konkurrensskäl. Risken att någon skulle sno SVT:s programidé var obefintlig. Att internt och externt hemlighålla ett viktigt projekt i åratal - t o m för de egna cheferna! - är att motarbeta sina egna intressen.
3. Dagordningen för det offentliga samtalet i en demokrati är i hög grad produkten av rivalitet mellan politikens värld och mediernas. Rivaliteten har vuxit med åren. Parlamentariska politiker betraktar, oavsett partifärg, Sveriges Television som "sin" teve. Det är ju de som formulerar programuppdraget och anslår pengarna. Fichtelius´ intervjuprojekt var ödesbestämt att politiseras så snart det blev känt. Det som gör den här saken speciell är att programföretaget drog på sig kritik från samtliga politiska läger. Alla var arga och ingen var glad.
4. Att komma överens med en intervjuperson om att inspelade intervjuer inte skall sändas förrän efter en viss tidpunkt i framtiden är inget konstigt. Statsministern lovar vara frispråkig om frispråkigheten inte offentliggörs förrän han avgått som regeringschef. Att acceptera det villkoret i utbyte mot unikt intervjumaterial är inte ett publicistiskt svek.
5. Det omtalade meddelarskyddet är projektets svaga punkt, publicistiskt och etiskt. Meddelarskydd är en medborgerlig rättighet som givetvis tillkommer även statsministern. Rent praktiskt är det dock orimligt att statsministern av alla skulle åtnjuta meddelarskydd i åratal för politiska upplysningar som har med hans ämbetsutövning att göra. Dussintals timmar av videoinspelade intervjuer med regeringschefen kan inte vara meddelarskyddade. De är ju bokstavligen on the record, inte off. I och med att SVT accepterat Perssons villkor, som han inte kan klandras för att ha framfört, föll hela frågan om meddelarskydd. Nu handlade det blott och bart om att respektera avtalet.
En statsminister kan bara erhålla meddelarskydd en kort stund - några timmar eller en dag kanske - och i en konkret och avgränsad fråga. Inte år efter år i mängder av frågor, där hans utsagor finns på band. Tanken att en del av utsagorna skulle kunna användas som upplysningar från en anonym läcka i kanslihuset var totalt befängd. Fichtelius framstår som villigt offer för en off the record-kult som frodas inte minst bland inrikespolitiska journalister. Han måste personligen ta på sig merparten av skulden för att programföretaget inte tänkte igenom komplikationerna. Ett antal viktiga beslutsfattare visste ju inte ens om att det fanns något att tänka igenom.
6. Programidén bäddar för hög avundsamhetsfaktor. Det ligger nära till hands att av den offentliga debatten dra slutsatsen att mången politiker gärna suttit i den intervjuades stol och mången journalist gärna fäst intervjuarens mikrofonmygga vid sin bringa.
7. De stora massmediala affärerna har en dramaturgi som under en viss tid ger utrymme bara för en infallsvinkel. När Fichteliusaffären rasade som värst framförde Lars Leijonborg krav på myndighets förhandsgranskning av det inspelade Perssonmaterialet och Bo Lundgren ansåg tiden mogen att avskaffa radio- och teveavgiften. Det var nyhetsvärda utspel. I ett annat läge skulle alerta politiska reportrar ha flockats kring dem med blottade tänder och höjda pennor och mikrofoner. Men ingen ställde minsta kritiska fråga, inte Bergström, inte Höglund, inte Mellin, inte Wendel, ingen. Det tjänade inte de dramaturgiska kraven just då.
8. Kontroversen är en sådan som lockar fram de allra sämsta sidorna i ett arbetskollektiv. Fichtelius´ kolleger framför i hägn av meddelarskyddet att den jäveln inte går på vaktlista, stänger dörren om sig när han jobbar och inte äter lunch med dom andra. Jutterström tar medarbetare som offentligt vädrat sin ilska i upptuktelse via ett s k veckobrev till personalen. Nog vet väl hon att slagkraftigare pressmeddelanden än ett dylikt veckobrev knappast finns. Dussintals anställda kastar sig på telefon till närmsta tidningsredaktion.
9. Erik Fichtelius har lidit stor skada som politisk journalist, delvis av egen förskyllan, delvis orättvist. Jag tror att han får svårt att återkomma inte bara som inrikespolitisk kommentator utan också som inrikespolitisk reporter med den enorma och bokstavliga synlighet som uppdraget i Aktuellt innebär. Men Fichtelius har utvecklat konsumentjournalistiken och den politiska journalistiken i Sverige. Det finns många journalistiska fält som ropar efter hans intellektuella kraft och yrkeskunnande. Och han har nyckeln till kassaskåpet med Perssonintervjuerna.
OLLE STENHOLM
|
|
|
|
|
|
|
|
|
