 |
Mediernas makt över politiken
Jusektidningen 030127
Att gå upp och sätta sig framför teven på morgonen den sista söndan i januari i år var, med undantag för ljusförhållandena, som att göra samma sak den första söndan i mars. Visserligen vore det möjligt både för Gudrun Schyman att avgå och för Vasaloppsåkarna att sträva i fädrens spår utan medierna. Men det är numera svårt att föreställa sig hur det skulle gå till. Vi lever i det fullfjädrade mediesamhället. Särskilt tydligt är det på idrottens område - och på politikens.
På torsdag morgon blev Schymans avvisade skatteavdrag kända. Tre dygn senare trädde hon tillbaka. "Hon avgår" sa de politiska kommentatorerna med en mun. Det var som om de inte talade om något som kunde komma att ske utan om något som redan skett. Så oavvisligt tycktes scenariot.
När själva avgången tillkännagavs skedde det med all den scenografiska genomtänkthet som numera karaktäriserar stora mediehändelser. Schyman klädd i svart. Zethraeus med halsen draperad i röd schal. Det var som en ritning av Anna Asp för en Bergmanproduktion.
Medierna talade maktspråk och demonstrerade mediernas makt. Denna makt är stor men inte obegränsad. Medierna kan inte räkna med en avgörande roll för att tillsätta en partiledare. Den rollen kan de däremot göra anspråk på om det gäller att avsätta.
Det fanns två starka sakliga skäl till att Gudrun Schyman måste avgå. Det ena är privatmoraliskt. Det är knepigt att vara partiledare om man försöker minska sin beskattningsbara inkomst med utgifter i tjänsten som man inte själv betalat. Det andra är politiskt. Gapet mellan partiledarens personliga agerande och partiets skattepolitik blev för svindlande stort.
Gudrun Schyman räknade uppenbarligen med att hon med personlig övertalningsförmåga skulle kunna få sitt parti att bortse från dessa två defekter. Det var en kalkyl som underskattade mediernas makt. Vad medierna gjorde mellan torsdag morgon och lördag kväll var att i nyhetsartiklar och kommentarer systematiskt förstärka den kritiska opinionen. Sådant kan ett parti i en demokrati inte negligera.
De valda företrädarna för Vänsterpartiet slickade de där korta dagarna oupphörligt på pekfingret (vänster eller höger) för att med detta remarkabelt känsliga instrument registrera hur vinden blåste. Den vinden blåste i medierna, alltmer bara från en riktning och med växande styrka. Det var förändringens vind, inte bevarandets stiltje. Partiaktivisterna kunde avläsa den i krönikor och ledare och inte minst i enkäter med "vanligt folk" på järnvägsstationer, gågator och andra offentliga rum, där medierna utgår från att sådant folk uppehåller sig.
Utgången var just så given som mediernas självsäkra kommentatorer redan från början gav sken av.
Vi har sedan sett samma mediala drama utspela sig ett antal gånger förut. Formellt avsätter givetvis inte medierna någon. Men deras makt över dagordningen och deras makt att förstärka latenta opinioner skapar en makt för medierna att i praktiken avgöra om någon skall tvingas lämna sin post.
Denna makt kan synas blind och oavsiktlig, som en makt för maktens egen skull. Men in i bilden kommer den psykologi in som gör det befogat att tala om koppel, vittring, drev och hundra doggar mot en räv. När dussintals stora redaktioner känner att här sitter någon löst på sin post, då vaknar tävlings- och killerinstinkten.
Då får rivaliteten mellan medier och politik näring. Det blir en kraftmätning mellan den makt de samlade medierna utgör och den makt som den politiska sfären besitter. Karaktäristiskt för det moderna mediesamhället är att makten förskjutits från politiken till medierna. Man kan ha olika meningar om detta är önskvärt. Dock kan man knappast förneka processens ofrånkomlighet.
OLLE STENHOLM
|
|
|
|
|
|
|
|
|
