 |
Tystnad UD:s mediestrategi
Dagens Nyheter 030208
Utrikesdepartementet har i all stillhet förändrat sin informationspolicy radikalt i restriktiv riktning.
Vid terrorattentatet på Bali i oktober omkom sex svenskar. Om det inträffat i Sverige hade polisen efter identifiering av dödsoffren lämnat ut namnen på de döda till medierna sedan anhöriga väl underrättats.
Varken länspolisorganisationerna eller Rikspolisstyrelsen har någon skriven policy för hur det skall gå till när namn på personer som omkommit i olyckor eller vid brott skall offentliggöras. Men det är en sedan decennier tillämpad rutin hos polisen att lämna ut namn sedan anhöriga underrättats. Polispersonal i hela Sverige har god kännedom om att det rättsliga och etiska ansvaret för eventuell namnpublicering faller på medierna och endast på medierna.
När svenskar omkommer utomlands sköter UD informationen. UD har ännu tre månader efter Balihändelserna inte lämnat ut namnen på de sex döda svenskarna. Beslutet stöder sig på 9 kapitlet 11 paragrafen i sekretesslagen. Där sägs att en uppgift inte skall lämnas ut "om det kan antas att den enskilde eller någon honom närstående lider skada eller men om uppgiften röjs."
Det konkreta skälet är önskan från anhöriga att namnen inte skall lämnas ut. Deras inställning är förståelig. För dem är mediernas rapportering om vidrigheterna på Bali i sig ett trauma. Många fruktar också, dessvärre med rätta, att de skall utsättas för en tämligen hänsynslös uppvaktning av vissa medier.
Samtidigt innebär UD:s sekretess i detta fall att myndigheten gjort en subjektiv bedömning till sin och i praktiken tagit på sig ett ansvar som är mediernas. Det är givetvis ett starkt medborgarintresse att myndigheter grundar sina beslut på objektiva och inte på subjektiva skäl. Chock, sorg och oro är ingen god utgångspunkt för objektivitet. Man kan inte kräva att anhöriga skall betänka nackdelarna av sekretess. Missförstånd och rykten kan spridas om de omkomnas identitet. Människor som aldrig fått veta kan månader efter dödsfallet höra av sig till de närstående och fråga efter någon som inte längre är i livet.
Några av dödsfallen på Bali har meddelats i dödsannonser. Offentliggörandet har således privatiserats. De anhöriga som önskat ett offentliggörande har själva fått stå kostnaden såsom i de normalfall då någon stilla insomnar eller avlider av sjukdom. Skälen till att en sådan ordning beträffande dödsoffer för olyckor och brott är att föredra framför de rutiner som polisen tillämpar har aldrig redovisats av UD.
Nyligen besökte "ett par officiella svenska representanter" den svensk som sitter folkrättsstridigt internerad i den amerikanska försvarsmaktens bas Guantanamo på Kuba. UD har undanhållit allmänheten inte bara vetskap om de av regeringen utsedda personernas upplevelser i Guantanamo utan också om vilka de är.
Den absurda situationen råder att identiteten på den internerade svensken är väl känd men vilka hans besökare är läggs under utrikessekretess. Det har talats om en diplomat och en polis. Men uppgifter om att båda kom från någon annan gren av statsapparaten än UD har förekommit.
Givetvis uppstår då lätt misstanken att det internt inom UD betraktas som så generande att ingen i departementets egen personal fått amerikansk tillåtelse att besöka svensken i Guantanamo, att det är det verkliga skälet till att de två officiella svenskarnas identitet hemlighålls. Sekretesslagen är emellertid inte till för att skydda myndigheters prestige. Om misstanken är obefogad får utrikesförvaltningen ändå ta på sig skulden för att den överhuvudtaget uppstått.
Tillåt en utomstående att betvivla att allmänhetens kännedom om vilka som var på Kuba skulle till den grad väcka State Departments ovilja att det försvårade möjligheterna att få svensken fri.
Möjligen vill utrikesminister Anna Lindh markera att hon är en politiker som respekterar tradition. UD:s informationspolicy synes nämligen ha återerövrat den munlåsgaranterade knäpptystnad som rådde när Östen Undén var herre i Arvfurstens palats 1945-62.
OLLE STENHOLM
|
|
|
|
|
|
|
|
|
