 |
Public Service i allt stramare tyglar
Pressens Tidning 7/2003, 030410
Så länge det rådde radio- och tevemonopol i Sverige föredrog ägaren-staten att inte stoltsera med ägarskapet. Det var god ton att hålla en låg profil, att markera programföretagens publicistiska frihet gentemot ägaren.
Monopolets fall har ändrat på det. Ägarmakten manifesteras först och främst genom att public service-uppdraget formuleras alltmer detaljerat. Ägarmakten demonstreras också genom att regering och riksdag undviker att utfärda alltför långsiktiga löften om de materiella villkoren. Penningtilldelningen kan bara överblickbars ett statligt budgetår i taget. Förutsättningarna kan snabbt ändras. Public service underkastas samma konjunkturpolitiska villkor som annan statlig verksamhet.
Men även andra spärrar har brustit. Vi såg det när Lars Weiss skulle bli vd för SVT. Vi ser det nu när Sveriges Radios styrelse förordat Joakim Berner som radiochef. I det förra fallet framträdde flera politiker med kritiska synpunkter på Weiss ekonomiska privatmoral. Så rök och röktes en tilltänkt tevechef.
Vad gäller Berner har vi kunnat iaktta hur politiker bokstavligen från höger till vänster med riksdagsmannaskapets ägarmakt som bas offentligen tillåtit sig uttala åsikter om Berners publicistiska kompetens och gendermässiga lämplighet. När synpunkterna kommer från ledningen för riksdagspartier - i det här fallet Kristdemokraterna och Vänsterpartiet - så har SR:s styrelse fått en tung överrock på sig.
Styrelsens viktigaste uppdrag är liksom i andra bolag att utse verkställande direktör. Då Alf Svensson och Ingrid Burman oförblommerat uttalar sig i vd-frågan, finner sig styrelsen plötsligt utsatt för påtryckningar från ett inofficiellt revisionsorgan, vars åsikter man inte utan vidare blundar för.
Det skadar styrelsen. När den utser vd kan den inte nöja sig med att utse den person som den anser bäst skulle tjäna företagets intressen. Den måste också ta politiska hänsyn och manövrera så att den inte ådrar sig ledande riksdagspolitikers missnöje.
Ännu mer skadar det företaget. Public service fritt från politiskt inflytande förvandlas till en chimär när riksdagsledamöter anser det lämpligt att ge offentlig luft åt personliga omdömen om kvaliteterna hos SR:s föreslagna vd. Effekten blir att färre kompetenta personer intresserar sig för att bli radio- eller tevechef.
Vad som i förlängningen avtecknar sig är i värsta fall ett system där public service i praktiken utformas genom en maktutövning och en nyckfullhet av aktuellt italienskt märke. Rätt man på rätt plats får en föga önskvärd innebörd.
Medges att detta är att måla fan på väggen. Men har det någon gång funnits skäl att oroa sig för public service-företagens publicistiska självständighet så är det nu. En första insats för att den lede inte ännu mer konturskarpt skall börja avteckna sig på murytan vore att riksdagspartierna respekterade det mandat som de själva tilldelat SR:s styrelse att utan otillbörlig inblandning utse radiochef.
OLLE STENHOLM
|
|
|
|
|
|
|
|
|
