 |
Konsten att täta läckor
Brännpunkt, Svenska Dagbladet 031010
Läckor från polisen om pågående förundersökningar är ett hot mot rättssäkerheten, skrev juristen Mårten Schultz på Brännpunkt den 26 september. Jag håller fullständigt med honom.
Problemet tycks huvudsakligen gälla Stockholmspolisen. Vem har någonsin hört talas om att polisen i Jämtland eller Blekinge skulle läcka som såll? Ledningen för polisen i Stockholms län har ett oavvisligt ansvar för att ínskärpa hos sin personal att såväl medborgarnas rättssäkerhet som de enskilda polismännens lojalitet mot sitt uppdrag och sin arbetsgivare kräver att de respekterar förundersökningssekretessen.
Mårten Schultz´ drastiska förslag till hur man skall råda bot på polisens oförmåga att hålla klaffen, går däremot för långt.
Han vill:
1. tillåta efterforskning av källa
2.inskränka rätten att lämna uppgifter för publicering
3.ställa journalister till svars om de medverkar till att sekretessbelagda uppgifter kommer i tryck.
Jag tar den tredje punkten först. Journalister är inte bundna av sekretess eller belagda med yppandeförbud. Offentlighet är journalisters medel och mål. Det är legitimt för journalister att försöka bryta igenom sekretess. Ansvaret för att sekretess upprätthålls ligger endast hos den som är bunden av sådana bestämmelser. Om journalister belades med anstiftaransvar för bruten sekretess vore det många upplysningar av allmänintresse som aldrig blev kända och många missförhållanden som skulle fortleva just i skydd av sekretessen.
Rätten att "anskaffa uppgifter och underrättelser i vad ämne som helst för att offentliggöra dem i tryckt skrift" är inskriven i första kapitlets första paragraf i Tryckfrihetsförordningen. Att inskränka den rätten vore att inskränka vår demokrati. Det är inte rätt väg att skapa respekt för sekretessen kring förundersökningar. Här krävs inte piska utan pedagogik.
Också meddelarskyddet är en viktig del av vår demokrati. Men det är en motsägelsefull företeelse. Riksdagen har å ena sidan beslutat att sekretess skall råda kring vissa uppgifter hos myndigheterna men å andra sidan - med ett fåtal undantag - förbjudit efterforskning av den som bryter sekretessen. Man kan klia sig i huvudet för mindre.
Efterforskningsförbudet har införts därför att varje demokrati behöver en säkerhetsventil. Om oegentligheter och maktmissbruk förekommer i en myndighet skall en person med insyn kunna lämna uppgifter för publicering utan att riskera repressalier. Eftersom polis och åklagare är myndigheter, som förfogar över långtgående tvångsmedel gentemot medborgarna, vore det särskilt skadligt att avlägsna meddelarskyddet just inom den verksamheten.
Att sedan meddelarskyddet understundom används i mindre ädla syften än lagstiftaren avsett är i mycket en fråga om arbetsplatskultur och arbetsledning.
OLLE STENHOLM
|
|
|
|
|
|
|
|
|
