 |
Mediernas värsta kris
Dagens Nyheter 031002
Rapporteringen om mordet på Anna Lindh har kastat svenska nyhetsmedier in i en förtroendekris som är mer omfattande än någon mediekritisk storm som jag upplevt sedan jag började jobba som journalist på 60-talet. Olika tidningar och andra medier har hanterat mordrapporteringen på olika sätt. Men förtroendekrisen drabbar dem alla, urskillningslöst.
Reaktioner från skaror av mediekonsumenter närmar sig understundom raseri över hur den mördade och hennes anhöriga blivit behandlade och över hur brottsmisstänkta presenterats.
Folkopinionen har inte lämnat folkvalda politiker oberörda. Kulturministern har efterlyst högre skadestånd när enskilda far illa i medierna. Det är inte regeringen som bestämmer vilka skadestånd domstolar skall utdöma. Men Marita Ulvskogs synpunkter måste uppfattas som en kraftfull opinionsbildning från regeringen för att påverka mediernas innehåll och domstolarnas generositet. Statsrådets utspel torde åtnjuta moraliskt stöd inom samtliga riksdagspartier.
Medierna skulle illa tillvarata sina egna intressen om de såg alla dessa reaktioner på alla nivåer i samhället som en storm som drar förbi. Chockerande budskap som skickligt väcker människors uppmärksamhet och medvetet tänjer etiska gränser kan inte i längden kompensera det självförvållade bortfallet av trovärdighet. Allmänhetens synpunkter måste mötas ödmjukt och med självkritisk öppenhet.
Självklara pressetiska principer måste få starkare liv. Det handlar t ex om att inte betrakta någon som skyldig innan en domstol fastslagit skuld, att visa offer för brott och olyckor största möjliga hänsyn och att vara återhållsam med uppgifter som kan kränka privatlivets helgd.
I snart tre år har jag som PO fört en stimulerande dialog med ansvariga utgivare och deras redaktioner i hela Sverige om pressetik och om hur det går till att avväga ett ofta uppenbart allmänintresse mot ofta lika uppenbara integritetsaspekter. Den senaste tiden har jag känt en viss pessimism. Vad har det blivit av de hedersamma publicistiska principer som vi diskuterat?
Trots skillnader mellan olika tidningar drar jag slutsatsen: Pressetiken kan inte bara överlåtas åt ansvariga utgivare och deras medarbetare att vårda. Ägare har ett ansvar, som de inte kan undandra sig, för att deras tidningar slår vakt om sådana grundläggande moraliska värden som sanning, rättvisa och empati. Det får inte förbehållas centralredaktionernas hetsiga miljö. Det måste också in i de stillsammare styrelserummen.
Jag har även märkt att det frivilliga system för att hävda god publicistisk sed, som Pressens Opinionsnämnd och Allmänhetens Pressombudsman förvaltar, på sina håll betraktas som menlöst, för att inte säga vanmäktigt.
Vanmäktiga är vi inte. Jag kan ge många exempel på hur PO-anmälningar lett till moralisk upprättelse för anmälaren och hur tidningar tagit till sig kritiken från opinionsnämnden. Ändå behöver också detta frivilliga system demonstrera att det tar den mediekritiska folkopinionen på allvar.
Tidningar som fälls i opinionsnämnden har förbundit sig att betala en expeditionsavgift. Pengarna är inte böter. De delfinansierar den verksamhet som nämnden och PO bedriver. Som en symbolisk markering av att förtroendekrisen måste motverkas tänker opinionsnämndens ordförande och jag föreslå våra huvudmän - fyra stora pressorganisationer - att höja expeditionsavgifterna. Det skulle inte slå hål på pressens sköra ekonomi. Men det skulle starkare mana till en ansvarsfull hållning inför den publicistiska uppgiften.
En traditionell journalistisk företeelse som kommit att prägla rapporteringen kring mordet på utrikesministern är utnyttjandet av anonyma källor. Uppenbart är källorna ofta poliser med insyn i den sekretessbelagda förundersökningen. Det är polis och åklagare som är bundna av sekretess. Det står journalister fritt att försöka slå hål på den. Ansvaret för att sekretessen respekteras ligger endast hos dem som är tjänstemässigt ålagda att hålla tyst.
Men det hålls inte tyst. Det tisslas och tasslas i Stockholmspolisen. Tisslet och tasslet finner sin väg in i medierna. Ibland är uppgifterna sanna, ibland alldeles osanna. Stockholmspolisens ledning har ett gigantiskt ansvar för att tejpa igen de käftar som glappar. Det är något fel på arbetsplatsens kultur när poliser inte visar lojalitet mot sitt uppdrag i allmänhetens tjänst och mot sin arbetsgivare. När en sådan kultur väl satt sig i väggarna är det svårt att driva ut den. Så länge jag arbetade som journalist såg jag inte något problem med läckorna. Idag anser jag att de hotar rättssäkerheten.
Botemedlet är inte att inskränka meddelarfriheten och meddelarskyddet. De har demokratisk betydelse när det gäller yrkesgrupper som staten försett med rätten att bruka långtgående tvångsmedel mot medborgarna. Om maktmissbruk skulle förekomma inom polisen behövs meddelarskyddet för att det skall nå allmänhetens kännedom. Det är sådant det skall användas till, inte till sladder.
Vad pressen bör betänka att är att anonyma källor kan skapa trovärdighetsproblem. Läsarna har inte en möjlighet att bedöma källans och uppgifternas tillförlitlighet. I den självkritiska utredning, som New York Times företog sedan det avslöjats att en av reportrarna diktat ihop nyhetsartiklar, anbefalldes upprustning av chefernas sätt att leda arbetet och av personalens internutbildning. Det viktigaste rent journalistiska förslaget gällde anonyma källor. Rapporten slog fast att den prestigetyngda tidningen gjort alldeles för ymnigt och alldeles för principlöst bruk av sådana källor. Det gav utrymme för den ljugande reportern att ljuga.
New York Times håller nu på att formulera en restriktiv policy för när och hur anonyma källor skall användas. Svensk press mår väl av att studera erfarenheterna och slutsatserna på 229 W 43rd Street i New York City. Rapporten finns på NYT:s hemsida
OLLE STENHOLM
|
|
|
|
|
|
|
|
|
