 |
"Staten måste skydda obehaglig pastor"
Något förlängd version av debattartikel i Dagens Nyheter 050119
Inför en menighet på ca 50 personer lade pastor Åke Green i Borgholm den 20 juli 2003 ut texten om homosexualitet. Han ville gå till motoffensiv mot den alltför stora uppmärksamhet som han tyckte att sexuella avvikelser från majoritetsnormen fått i den offentliga debatten. Det var väl förberett. Pastorn ville ha uppmärksamhet. Medierna var inbjudna. Men inga journalister kom.
Med stöd av citat ur gamla och nya testamentet beskrev pingstpastorn homosexualitet som en ogudlig styggelse. Greens gud kunde straffa genom att sända hundratusentals människor i döden i en enda jordbävning och dränka tusentals i monsunregn. Då skulle de som lämnat gud utspys ur landet. Ett år efter Borgholmspredikan fick pastorn en månads fängelse för att han offentligt framfört sina förgripliga religiösa åsikter.
Sedan början av 2003 räknas hot och ringaktning mot människor också p g a sexuell läggning till brottet hets mot folkgrupp. En åklagare i Kalmar beslöt att åtala. Tingsrätten i samma stad fann att Åke Greens tal om de homosexuella innebar att han begått detta brott. I mediala sammanhang döms då efter vad som stadgas i Tryckfrihetsförordningen (TF) eller Yttrandefrihetsgrundlagen (YGL). Men Green talade fritt ur hjärtat inför sin församling. Därför skedde prövningen enligt Brottsbalken 16 kap 8 §.
Hets mot folkgrupp innebär att hota eller ringakta ett kollektiv p g a ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, tro eller sexuell läggning. Nyckelbegreppen är folkgrupp, hot och ringaktning. Termen hot erbjuder knappast några juridiska problem. Det är förbjudet att hota enskilda och rimligt att förbud också gäller hot mot kollektiv.
De två andra begreppen är däremot inte juridiskt lätthanterliga. Alla tillhör vi något kollektiv som kan betecknas som folkgrupp. Dock göre sig t ex skåningar eller nollåttor ej besvär. Lagen avser folkgrupper som har dokumenterad erfarenhet av trakasserier och behöver skydd. Det kan vara judar, romer eller ett så heterogent kollektiv som muslimer. Emellertid är det inte säkert att exempelvis alla homosexuella uppskattar att av staten samfällt identifieras genom en tilldelad sexuell grupptillhörighet. Ringaktning, slutligen, vilket är det mest centrala begreppet i brottet hets mot folkgrupp, är en vag term som en lättad riksdag överlåtit åt domstolarna att efter förmåga ingjuta juridisk stringens i.
Den domstol som skall bedöma om en folkgrupp blivit ringaktad ställs inför en målkonflikt. Regeringsformen skyddar yttrandefriheten. Hets mot folkgrupp förutsätter bruk av denna yttrandefrihet. I Åke Greens fall handlar det dessutom om bruk av den likaledes grundlagsskyddade religionsfriheten. Domstolen har alltså den grannlaga uppgiften att värdera vilket som väger tyngst: den enskildes tros- och yttrandefrihet eller en utsatt folkgrupps skydd mot ringaktning. I den proposition (2001/02:59) där ringaktning på grund av sexuell läggning kriminaliserades avstod regeringen från analytiska resonemang. Den nöjde sig kort och gott med att fastslå att det var viktigare att skydda homosexuella från ringaktning än att lämna yttrandefriheten orörd. Det fanns helt enkelt inget hot mot yttrandefriheten. Dessutom var det inte meningen att kriminalisera sådana påståenden som "bäst bemöts eller tillrättaläggs i en fri och öppen debatt."
Kalmar tingsrätt tog fasta på att propositionen närmat sig ämnet mer från känslomässig än intellektuell utgångspunkt. Rätten fann fyra resonemang i Åke Greens svavelosande predikan vara straffbara. Det gällde: 1. Homosexuella har bidragit till den globala spridningen av aids. 2. Homosexuella dras till djursex. 3. Homosexuella dras till barnsex. 4. Homosexuella lämnar frivilligt renheten för orenheten.
Pingstpastorns språk i de avsnitten är motbjudande antipatiskt. Där återfinns obehagliga och nedgörande formuleringar som cancersvulst på samhällskroppen, gosseskändare, besmittad tanke. Tvivelsutan är denna grova retorik kränkande för enskilda homosexuella och för homosexuella som grupp. Även många kristna har nog svårt att godta hans yttranden som uttryck för den religion de bekänner sig till och som en spegling av den gud de tror på.
Enligt Kalmar tingsrätt är således den ljungande talekonst som pastor Åke Green utövade i Borgholm den 20 juli 2003 av det slaget att den inte bäst bemöts eller tillrättaläggs i en fri och öppen debatt. Här förslår endast ett frihetsstraff. Likväl är det lätt att bemöta den här talaren i en fri och öppen debatt. Han gör sig skyldig till sakfel. Hans teorier bygger på fördomar. Det finns inget vetenskapligt stöd för att homosexuella skulle vara mer fallna för tidelag och pedofili än andra. Däremot har fördomen att det förhåller sig så en viss spridning. En etisk analys som bygger på teorin om alla människors lika värde gör också att pingstpastorns teser lätt kan avvisas. Få torde ansluta sig till hans på bokstavstrogen bibeltolkning grundade apokalyptiska resonemang. De är ohumanistiska. De saknar sådan moral som hör hemma i en demokratisk idétradition.
För mig är det uppenbart att Greens yttranden är exempel på en opinionsbildning som bäst bemöts i en fri och öppen debatt. Men det har varit ganska tyst om hans anförande. Och undra på det. Varför skulle någon bry sig om att polemisera mot Åke Green när han ändå skall på tukthus just för de yttranden som borde gendrivas i ett offentligt meningsutbyte?
Statens syfte med att förse lagen med möjligheter att sätta sådana som Åke Green bakom lås och bom är att skydda utsatta och sårbara grupper. Uppnås det syftet i detta konkreta fall om Kalmar tingsrätts dom står sig och Green får försmäkta en tid i fängelsehålan? Nej, inte ens det. Snarare tvärtom.
Greens meningsfränder, för sådana finns, ser redan martyrglorian växa ut runt hans huvud. En martyr kommer för dem som en ljuvare skänk från ovan än de naturkatastrofer pingstpastorn ställt i utsikt. Den opinionsbildning som Åke Green bedrivit och som skulle kunna bemötas med den öppna debattens skarpslipade vapen kommer bokstavligen att drivas under jord. Därmed kan den inte heller bemötas. De som tycker som Borgholmspastorn kommer att viska sina budskap från man till man och sprida dem i lönndom. Sådan opinionsbildning utgör ett mycket värre hot mot utsatta grupper i behov av skydd än de öppet redovisade fördomar och omoraliskheter för vilka Åke Green bröt en lans.
Jag känner också oro för yttrandefrihetens allmänna ställning i Sverige om Kalmar tingsrätts dom mot Åke Green skulle stå sig i hovrätten (och i hd?). Lagstiftningen om hets mot folkgrupp kan tolkas som att riksdagen främst är mån om att skydda de åsikter som ryms i mittfåran av svensk opinionsbildning och där alla riksdagsledamöter känner sig hemma. Men de åsikterna skulle klara sig bra också utan grundlagsskydd. De är inte hotade. Det är den obekväma, för att inte säga obehagliga och osympatiska opinionsbildningen som måste skyddas av staten. Över åren har yttrandefriheten inskränkts ett antal gånger, i allmänhet för att tillvarata intressen som staten månar om. Men yttrandefriheten är inte till för staten eller andra maktcentra i samhället. Den är en grundläggande mänsklig rättighet som garanteras var och en av oss som individ. Den existerar inte för något kollektivt intresse som riksdagen välvilligt månar om.
Formuleringen i förarbetena till proposition 2001/02:59 om att utöka brottet hets mot folkgrupp till att också omfatta hot och ringaktning på grund av sexuell läggning är belysande. Domstolarna skall inte döma den som uttalar åsikter som bäst "bemöts eller tillrättaläggs" i en öppen debatt. Det måste tolkas som att regering och riksdag delar upp åsikter i dem som är rätt och dem som är fel. Om de bara är litet fel kan de bemötas eller tillrättaläggas utan att någon blir inlåst. Men om de är mycket fel hjälper inga tillrättalägganden. Då blir det till att sitta på fästning.
En sådan syn på yttrandefriheten tyder på att Sverige riskerar att fjärma sig från idealen under den upplysningstid då teorierna om grundläggande mänskliga rättigheter såg dagens ljus. Därför är det av vikt för oss alla att Kalmar tingsrätts dom mot pingstpastor Åke Ingemar Teodor Green i Borgholm blir undanröjd i högre rätt. Frikänn Åke Green och låt honom svara för sig en fri och öppen debatt som gör skäl för namnet.
OLLE STENHOLM
|
|
|
|
|
|
|
|
|
