 |
Självsanering bättre än lag
Brännpunkt Svenska Dagbladet 051223
Medierna kan inte skylla några andra än sig själva att deras förlöpningar framkallar krav på minskad tryck- och yttrandefrihet. Den engagerade debatt, som trots allt förs i medievärlden om hur medierna själva skall hantera den avsevärda makt som tekniken och kulturen försett dem med, når alltför sällan utanför branschens egna domäner. Det finns mycket av både oförstånd och hänsynslöshet i medievärlden men det finns också ansvarskänsla och eftertanke. Den självkritiska debatten måste märkas utanför mediernas egen krets.
Det är alltför vanligt att kritik utifrån bemöts med argumentet "det går över". Men när tillräckligt många människor tycker att medierna har för stor makt och använder den i skadliga syften så går det inte över. Då krävs att medierna lyssnar och lär förvandlar lärdomen till förbättringar. Tvätta bort arrogans! Visa ödmjukhet!
Det ligger i sakens natur att en sådan kränkning som Expressen nyligen utsatte Mikael Persbrandt för framkallar en hel del färgstarka förslag om vad som bör göras. Tron på att riksdag och regering kan bekämpa redaktionell omdömeslöshet med förbud är stark. En röst kräver att kränkning av privatlivets helgd skall bli ett yttrande- och ett tryckfrihetsbrott. En annan vill att löpsedlar (bara löpsedlar eller hela tidningar?) skall bedömas inte enligt tryckfrihetsförordningen utan enligt marknadsföringslagen.
Dock är det så att Mikael Persbrandt har full möjlighet att med nuvarande lagstiftning få juridisk upprättelse för de skador Expressen tillfogat honom.
Medierna har mycket större anledning att hålla sig medvetna om vilka skador de genom ansvarslös journalistisk kan tillfoga okända, svaga och försvarslösa människor vilkas fall justitiekanslern inte ens känner till. Här är det bara mediernas egen självprövning, självkritik och självsanering som hjälper.
Problemet ligger inte i bristande lagstiftning. Vi behöver inte lagar som undan för undan förvandlas till Tryckofrihetsförordning och Yttrandeofrihetsgrundlag.
Lagens arm är här inte lång utan kort. Riksdagens drastiska beslut att lyfta bort barnpornografi i tryckt skrift från tryckfrihetslagstiftningens område och behandla det som brott endast enligt brottsbalken har inte minskat spridningen av barnporr. Barnpornografi förekommer knappast längre i tryckt skrift. Ändå florerar den som aldrig förr.
Den uppenbara slutsatsen är att varje förslag om inskränkning av de grundläggande fri- och rättigheter - inte för medierna utan för medborgarna! - som yttrande- och tryckfriheten utgör, måste utsättas för djup och kylig analys av de möjliga konsekvenserna för ett demokratiskt samhälle. Det handlar om klarsynta avvägningar mellan ofrånkomliga målkonflikter.
Ytterst är det inte en juridisk fråga utan en kulturfråga. I det fullfjädrade mediesamhälle som är vårt har den privata sfären krympt och den offentliga vuxit. Det kan man bejaka eller beklaga men inte förneka och inte förbjuda.
Att föra en debatt om denna svårfångade kulturfråga är en angelägenhet för alla. Men medierna själva har en central roll. Det vore bra om de tydligare visade att de är beredda att axla den. Det gäller deras överlevnad som självständiga aktörer.
OLLE STENHOLM
|
|
|
|
|
|
|
|
|
