Kari Andén-Papadopoulos: Dold kamera I sanningens tjänst?

Kari Andén-Papadopoulos:
Dold kamera
I sanningens tjänst?

Utgiven av Institutet för mediestudier 031106

Den fråga, som medieforskaren fil dr Kari Andén-Papadopoulos ställer i underrubriken till sin lilla studie av Janne Josefssons omdebatterade valstugereportage i SVT förra hösten, är retorisk. Hon vet svaret i förväg. Det är ett rungande nej. Underrubriken borde hellre lyda "I osanningens tjänst!"

Kari Andén-Papadopoulos skriver i rosenrött raseri över vad hennes forskarblick registrerar: En teveproducent som drivs av maktbegär, ett nedlåtande tevebolag och en lika arrogant granskningsnämnd samt inte minst ett medium som förirrat sig långt ut i kommersialismens och populismens träsk. Detta är kort sagt forskning med fräs.

Josefssons styrka är att som reporter frilägga sådant som är dolt i vårt samhälle. Lika litet som KA-P är jag imponerad av hans analys av materialet från valstugorna. Efter att ha provocerat en rad politiker, varav närmare en tredjedel moderater, med hjälp av dold kamera och en förment väljare med förment rasistiska åsikter, drog han slutsatsen att Moderata Samlingspartiet över en natt skulle kunna förvandlas till ett starkt invandrar- och flyktingfientligt parti vars förtroendevalda skulle sluta upp som en man. Det var att pressa materialet väl hårt, för att uttrycka saken så försiktigt som KA-P aldrig skulle drömma om att göra.

Hon ifrågasätter att en valstuga är en offentlig arena. I varje fall, menar hon, är den inte det i samma bemärkelse som en presskonferens eller ett torgmöte. Det senare är svårt att polemisera mot. Men nog är det rimligt att betrakta en arena som partierna själva skapar för att lokalt möta väljare i en valrörelse för offentlig. Det är ju offentlighet de söker i sina valstugor.

KA-P anser också att de företrädare, som partierna placerar i valstugorna för att tala med väljarna, befinner sig i en privat situation. Deras privata sfär kränks om någon med dold kamera knackar på, också när frågorna har politisk karaktär och ställs till dem uteslutande i deras egenskap av partitalesmän.

På den direkt felaktiga tesen att det var privata angelägenheter som utspelade sig i stugvärmen konstruerar KA-P sedan en teori om att partiföreträdarna inte visste vad de sade. Hon åberopar på sid 30 en psykolog som heter Olsson och som inte finns upptagen i litteraturförteckningen. Enligt denne Olsson kan en föreställning i en del av hjärnan stå i motsättning till en emotionell attityd i en annan del av samma hjärna. KA-P frågar om det är etiskt försvarbart att ställa människor till svars för attityder de kanske inte ens är medvetna om. Ännu en retorisk fråga där svaret givetvis är nej.

Flertalet av de politiker, som Josefsson visade upp, bestraffades hårt av sina egna partier för sina fördomsfulla svar framför den dolda kameran. Därtill får de nu finna sig i att bli vetenskapligt karaktäriserade som zombies, omedvetna om de ord som flyger över deras egna läppar.

Men ändå inte. För på sid 55 skriver KA-P att det lika gärna kan handla om hur politikerna i en viss social situation taktiskt väljer att presentera sig själva. De skulle alltså vara offer för omedvetna emotionella attityder och samtidigt iskallt kalkylerande opportunister! Så kan det bli när alltför många impulser samtidigt anmäler sig i någon emotionell vrå av en forskarhjärna. Då uppstår risken att författaren inte vet vad hon skriver.

KA-P konstaterar att dokumentära program i teve har blivit alltmer påverkade av fiktionsprogrammens form. Vad hon däremot inte har observerat är att den dolda kameran hade en helt annan funktion i valstugorna än i underhållningsprogram där man skojar med folk. I verkligheten finns så vitt bekant inga talande brevlådor och jätteekorrar som attackerar folk på rastplatser. Men det skulle kunna hända på riktigt att en riktig väljare kom in i en valstuga och ställde riktiga rasistiska frågor. Denna sannolikhet gör att Josefssons provokation levererar väsentliga upplysningar om verkligheten.

Liksom forskare i många andra discipliner njuter uppenbarligen även medievetare av att säga det enkla på ett krångligt sätt, så att kollegerna skall förstå att man hör till klubben och lekmän känna sig utanför. KA-P bjuder på ett underhållande exempel. När hon skall uttrycka att något är ryckt ur sitt sammanhang skriver hon att det saknar "kontextuell autenticitet". Den termen skall jag försöka impa på min bordsdam med nästa gång jag blir bjuden på middag.

OLLE STENHOLM

Public Service i allt stramare tyglar

Public Service i allt stramare tyglar

Pressens Tidning 7/2003, 030410

Så länge det rådde radio- och tevemonopol i Sverige föredrog ägaren-staten att inte stoltsera med ägarskapet. Det var god ton att hålla en låg profil, att markera programföretagens publicistiska frihet gentemot ägaren.

Monopolets fall har ändrat på det. Ägarmakten manifesteras först och främst genom att public service-uppdraget formuleras alltmer detaljerat. Ägarmakten demonstreras också genom att regering och riksdag undviker att utfärda alltför långsiktiga löften om de materiella villkoren. Penningtilldelningen kan bara överblickbars ett statligt budgetår i taget. Förutsättningarna kan snabbt ändras. Public service underkastas samma konjunkturpolitiska villkor som annan statlig verksamhet.

Men även andra spärrar har brustit. Vi såg det när Lars Weiss skulle bli vd för SVT. Vi ser det nu när Sveriges Radios styrelse förordat Joakim Berner som radiochef. I det förra fallet framträdde flera politiker med kritiska synpunkter på Weiss ekonomiska privatmoral. Så rök och röktes en tilltänkt tevechef.

Besöksadress Kungsgatan 62, Stockholm Postadress Box 223 10, 104 22 STOCKHOLM E-post Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Telefon 08-692 46 20 Telefontid Mån-fre kl 10-12 & 13-14. Dag före röd dag kl 10-12.

Kansliet har sommarstängt 10 juli-11 augusti.
Ansvarig utgivare Ola Sigvardsson